30 dagar av egenkärlek: Dag 23

img_4610.jpg

Livet fortsätter bete sig som livet. Det här inlägget skrivs senare än planerat med anledning av att en släkting till mig gick bort tidigare i veckan. Från att bara ha varit på en begravning en gång i mitt liv (när jag var 10 år och min morbror dött) till att jag nu ska på två begravningar inom en vecka. Det ruckar på min vanliga ignorans av döden och har fått mig att tänka på existensiella frågor jag inte ägnat mycket tanke åt sen jag var barn. Jag har funderat på hur mycket vi kan påverka vår sista stund när vi ligger inför döden. Hur länge kan vi höra? Hur länge kan vi känna? Kan vi släppa taget och hur går det till? Jag tänkte att jag måste börja leva nu. Och att jag vill njuta av allt jag har. Kvällen spenderades med familjen och när jag kom hem skrev jag en lista över tacksamhet.

Vila i frid, Kalle.