Minimalist på 30 dagar: Minimalism och städning

IMG_9117.jpg

Igår var jag ute och promenerade och lyssnade på P1 hörde jag Elin Grelsson Almestads essä om städning. Jag blev jag så uppspelt att jag skyndade mig hem för att skriva ner mina tankar. I essän refererar Elin till socialantropologen Fanny Ambjörnssons senaste bok “Tid att städa” om städning, om städandets låga status, om prokrastinering och om klass. Jag har inte läst Ambjörnssons bok än, men som socialantropolog och minimalist satte det igång tankar om städandet som symbol för… ja, vad?

Städning som symbol

Att städa sitt eget rum är bland det första ansvaret vi får som barn. Man får lära sig att plocka undan sina leksaker, lägga tillbaka dom på rätt plats och ställa i ordning. Ett hem som är ostädat – stökigt eller smutsigt – anses inte vara omhändertaget och avspegla människan som bor där. Antagligen är denna boende en stökig, slarvig och oansvarig person, eller? Samtidigt så är städning tätt förknippat med hemmet och därmed kvinnlighet, vilket i sin tur automatiskt får lägre status. Den med pengar kan dessutom betala för att få sitt hem städat av personer, som själva inte har råd att betala för städning – med subvention från staten.

Städning och minimalism

Minimalismens fronfigur, Marie Kondo, har gjort sig känd som proffs på att vika kläder och att minimera, organisera och städa. Hon har även skrivit en bok som heter Konsten att städa. Vilket förstås fick mig att tänka på städningens roll i den minimalistiska livsstilen. Som ni vet följer jag många Youtubers som håller på med minimalism och skillnaden mellan könen är precis som överallt i samhället, män fokuserar på självförverkligande och kvinnor på omhändertagande. Detta är helt klart något jag kommer återkomma till och vill fortsätta analysera, men det vore intressant att höra era tankar.

Vad är poängen med minimalism? Hur förhåller du dig till hemmet och städning?


Här kan du lyssna på radioessän: