Vad jag gör av min klimatångest

 Foto: Brenda El Rayes

Foto: Brenda El Rayes

En känsla har vuxit sig större i mig och jag behöver göra något åt den. Känslan är en kombination av en längtan bort ifrån konsumtionssamhället och skuld över min roll i det. En saknad efter icke materiella erfarenheter och en aktivistisk glöd. Låt mig dela med mig av min klimatångest.

När jag var 10 år fattade jag mitt bästa klimatmässiga beslut. Jag slutade äta rött kött. Jag visste förstås inget om klimatfrågor, om politiska beslut med universella konsekvenser eller om kolenergi. Men något i mig sa mig att det inte var rätt att äta kött. 

När jag var 15 började jag nosa på second hand-mode. Det var långt innan jag visste något om dom kambodjanska sömmerskornas omänskligt långa arbetspass eller att svenska företag lät producera i fabriker som bokstavligen skulle falla ihop och döda bengaliska arbetare för vår västerländska girighets skull. Men jag ville inte se ut som alla andra.

När jag var 21 skulle jag välja delkurs på universitetet och kunde välja mellan en antropologisk miljökurs eller en estetisk kurs. Jag valde såklart den estetiska. Miljö verkade urtråkigt och som att det handlade om träd och djur och sånt jag inte brydde mig något särskilt om. Och vad visste jag om hur det hängde ihop med frågorna som var viktiga för mig? Men jag köpte ekologisk mat när jag hade råd, började byta ut komjölk mot havremjölk och såg till att släcka lampor, dra ur sladdar och återvann alla kartonger.

Idag är jag 29 år och idag har jag kunskapen om hur jag påverkar och vilka som drabbas. Oavsett om du har läst på om klimatfrågan eller inte så har du möjlighet att påverka. Du har faktiskt det. Och ibland spelar intentionen av en handling mindre roll om konsekvensen av handlingen är god. 
 

Jag lovar er att använda min klimatångest till att sprida information och engagera. Men ibland kommer jag lacka ur, och ibland kommer jag behöva er ork. Är ni med mig?