Göteborg, hjärtesorg

Dom tre senaste månaderna har jag dejtat en kille som bor i Göteborg. Han är inte anledningen till att jag flyttar men jag antar att han är anledningen till att jag flyttar just till Göteborg.

Jag har känt mig uttråkad, rastlös och förändringssugen det senaste. Så när jag träffade en gullig person som bodde i Göteborg kändes det som en bra plats att flytta till. Min tanke var att vi skulle kunna fortsätta dejta, jag skulle hamna i ett nytt sammanhang, leva billigare och skapa mer. I tisdags åkte jag till honom och vi hängde precis som vanligt. Han har alltid varit ganska sluten men väldigt mjuk och gosig och omtänksam och ärligt talat, vilken kille är inte sluten? Men jag är inte sluten. Jag har övat i minst 15 år på hur jag ska förklara vad jag känner, vad jag tänker och varför jag gör som jag gör. Det finns inte en enda situation jag inte detaljerat kan beskriva varför den utspelade sig som den gjorde. Och jag tolkar hela tiden min omvärld och personerna i den.

Så, jag har tolkat honom. Jag har frågat, sagt saker, lyssnat, försökt förstå, bildat mig en uppfattning, frågat om den stämmer och bett honom prata med mig. Han har sagt att vi är olika, att jag är extrovert och att han är introvert, att han inte är lika social som jag och att han har tid på sig. Jag har dividerat med mig själv om det är en sådan relation jag vill ha, men jag har litat på honom när han sagt att han tycker om mig och att han vill träffa mig. Och jag har tänkt att det kanske ändå är värt att träffas exklusivt, han tyckte att vi skulle ses exklusivt om vi skulle ses överhuvudtaget. 

Igår tog jag min dator och satte mig på ett fik och jobbade medan han sov. Han sover ofta. Jag tänkte ut formuleringar på hur jag skulle avsluta det vi påbörjat, för att jag inte orkade vara i ett limbo av att vara exklusiva men inte ihop och för att jag kände att jag gav all min kärlek till en... mur. Jag kom hem och sa att vi inte borde ses mer. Han höll med. Men han höll inte bara med. Han tyckte det var en bra idé och sa att han hade tänkt på det ett tag. Jag fick en klump i magen. Varför sa han inte det om han kände så? Han sa att han inte var kär i mig och mitt hjärta gick sönder. Jag tog mina saker och gick. Tänkte att jag måste vara någon annanstans. Jag hittade en tågbiljett hem till Stockholm och ett par timmar senare var jag på väg hem till mitt egna, fast med en bultande huvudvärk och mascara runt ögonen.

Han skrev i ett meddelande att han tyckte det gått för fort fram. Och att vi är olika. Jag tycker att han haft gott om tid att känna efter och tycker att han kunde haft hyfs nog att berätta för mig innan jag kom att han inte såg någon poäng med att träffa mig mer. Jag undrar om han ens hade sagt något om inte jag tagit upp det. 

Min lägenhet är uthyrd och min roomie flyttar snart ut. Jag kommer att flytta till Göteborg i mitten av mars som planerat, men tjusningen med att vara där är väl inte densamma. Men hjärtesorg har väl egentligen ingen geografisk plats och även om det suger att vara fysiskt närmare så överlever jag nog det ändå. Göteborg får väl lov att ta hand om mig.

LivetAlejandra CerdaComment