F*ck heteronormen, glad alla hjärtans dag!

Foto: Madeleine Persson

Det känns lite väl förutsägbart att skriva ett inlägg om att ni inte bör konsumera idag, så här kommer ett inlägg om kärlek istället! Jag vill prata om vår samtida västerländska syn på kärlek, om tvåsamhet, om monogami, om heteronormen. Och om omtanke till sig själv.

Den västerländska synen på kärlek

Tror inte man behöver vara läkare för att förklara att kärlek gör en dum i huvudet. När hormonerna spritter och man ligger som ett fån och stirrar på någon man tycker är fin och huvudet känns fyllt av luft så är det ju en speciell känsla. Men jag har noterat att folk inte ser det för vad det är – en kemisk reaktion i kroppen – utan ser det som en naturlag. Trots att alla tycker att gamla Disney-filmer som porträtterar kärlek är förlegade så verkar många ändå anse att förälskelser och romantiska känslor är på något vis magiska och bortom vad vi kan kontrollera. Inte sällan har jag hört folk prata om en rädsla för att ta upp ett specifikt samtalsämne eller definiera villkoren för relationen i rädsla om att döda mystiken och förstöra magin. Hmm, spännande att alla blev religiösa just när det handlar om kärlek.

Tvåsamheten och heteronormen

Synen på vad kärlek är och normen för hur en kärleksrelation ska vara är extremt osofta. För det första är normen att en relation ska vara mellan en man och en kvinna, det kallas heteronormen och jag tycker vi är helt OK på att problematisera det i Sverige. För det andra är normen för en sund och eftersträvansvärd relation att den består av två personer och att dessa två personer enbart hyser romantiska och sexuella känslor för varandra, och framför allt enbart har sex med varandra. Så, för att bli lite personlig (det gillar ju jag) kan jag säga att jag enbart varit i monogama heterorelationer. Alltså väldigt normativa förhållanden. (Ni som är smarta fattar ju att en norm inte är lika med ett skällsord utan bara betyder en social regel.) Och, jag har alltid förr eller senare känt mig begränsad, instängd och låst. Detta beror, enligt min analys dåra, på några olika saker. Dels att jag är tjej och har varit i förhållanden med killar och detta, alltid och oavsett hur medveten man är, kommer att vara ojämlikt. Samt att jag har svårt att förhålla mig till att en relation måste vara monogam och vad monogamin ska innebära.

Att vara sitt eget barn

Så, vafan ska man göra då? Jag tänker inte säga åt någon vad dom ska göra med sina relationer (förutom dumpa din kille, du behöver inte vara hans morsa), men jag har i alla fall landat i vad jag tror funkar för mig. Jag vet att jag är en spontan och impulsiv person med lite för bra känsla för att sätta mig in i andra människors mående och se andra personers behov. Detta brukar innebära att jag känner väldigt mycket, väldigt starkt, vilket gör mig otålig och rastlös samt att jag gärna anpassar mig efter andra människors behov och vill finnas som en trygghet för andra och ibland nästan vänder ut och in på mig själv för att vara tillmötesgående. Men med åren har jag blivit bättre på att stå ut med känslor (alltså inte otåligt vilja försvinna in i något som tar bort känslan) samt att inse att jag har rätt att få mina behov tillgodosedda. Som dom flesta maskrosbarn har jag fått jobba som fan med det sistnämnda just för att som barn till en psykiskt sjuk eller missbrukande person så är man van att försöka hålla sig undan, inte vara till besvär, inte kräva något och att någon annan behöver mer än en själv. Och också, som en del av att bli vuxen, så har jag lärt mig att jag måste ta hand om mig själv som om jag vore mitt eget barn. Eller min egen bästa vän. För det är att skapa förutsättningar för välmående och i sin tur vettiga relationer – oavsett hur formen för dessa är.

Ha en fin alla hjärtans dag. Idag tänker jag på vilken jävla ära det är att få känna omtanke, glädje och kärlek och hur satans gött det är att inte vara i en monogam heterorelation. xoxo