En inblick i att driva kommunikationsbyrå

En inblick i att driva kommunikationsbyrå

Nu har byrån Mad Luck funnits i 8 månader, vilket inte är särskilt lång tid, men jag har redan lärt mig ett och annat som jag inte tidigare visste om kommunikationsbranschen.

Foto: Angelica Hvass

Foto: Angelica Hvass

Friendly fire – Kritik från oväntat håll

När jag och Maria lanserade Mad Luck hade vi 0 startkapital men jävligt mycket driv, bra idéer och en tydlig färdplan. Vi ville vända oss till personer som delar våra värderingar och gillar att sticka ut hakan. Vi skrev ett kaxigt pressmeddelande med glimten i ögat och skickade iväg det. Det fick större genomslag än vi hade kunnat tro. I pressmeddelandet var vi tydliga med vår ambition att ruska om den snubbiga stämningen som råder i kommunikationsbranschen och vi var beredda på att sura gubbar inte skulle ställa sig i kö för att få jobba med oss, och precis så blev det. Förvånande var dock att personer som utåt sett kommunicerar en strävan om en breddad mångfald i branschen vände sig emot oss. Ni vet såna som postar Facebook-inlägg om hur mycket bra saker dom gör för att öka representationen av icke vita? Och såna som håller föreläsningar och sitter i paneler för att prata om sina egna goda initiativ. Ett par skrev till mig i en FB-grupp som är separatistisk för icke vita (alltså personer som rasifierade) och jobbar i kommunikationsbranschen att det var exkluderande att prata om manshat och säga att man hatar män. Jag kände mest:

  1. Finns det fortfarande folk som blir kränkta av att säga att man hatar män och fortfarande inte fattar innebörden av uttalandet? Tydligen.

  2. Är dom medvetna om att separatism, alltså att ha en separatistisk grupp för icke vita där vita personer inte får vara med, per definition är exkluderande? Tydligen inte.

Vill vi ha en breddad mångfald måste vi inse att vi ibland får ta ett steg tillbaka för att ge plats åt någon som inte hörs eller syns lika mycket som oss. Även om vi själva utsätts för rasism, kvinnohat eller annat förtryck innehar vi privilegier och det måste vi vara ödmjuka inför, annars är vi precis som vilken dumbom som helst.

Idéer stjäls

Naivt nog har jag trott att man inte ägnar sig åt att stjäla idéer, eller ja, “hämta inspiration” från byråer som pitchar idéer för en i hopp om att få jobb. Men så är det. Har man något att sätta emot? Näe. Extra utsatt är man som ensam frilans där man alltid är mer eller mindre tvingad till att ge bort idéer eller göra hela jobb utan betalning.

Det pågår förändring

Majoriteten av kommunikationsbranschen är kvinnor, men majoriteten av chefer i kommunikationsbranschen är män. Tre fakta från facket DIK:s rapport som kom i november 2018 är:

  • sju av tio brukar jobba hemifrån trots att de är sjuka.

  • hälften jobbar mer än de får betalt för.

  • kvinnor tjänar i genomsnitt 5 300 kronor mindre än män – varje månad.

Men – det pågår förändring. Bara det faktum att det finns ett fack för kommunikationsbranschen och att det undersöks hur det står till med arbetsvillkoren påverkar. Dessutom är vi många, många, många (!) kvinnor som är less på den usla arbetsmiljön, förväntan att arbeta övertid utan betalning och den sexistiska behandling många utsatts för och det pågår förändring. Vi pratar med varandra, vi stöttar varandra och vi kommer se till att kommunikationsbranschen får kollektivavtal och att vi får betalt för vårt arbete. Tids nog!

Och dessutom har vi skaffat en ny kollega. Hon heter Katrine Kolström och är lika snäll och cool som jag och Maria.

Vår nya kollega Katrine Kolström

Vår nya kollega Katrine Kolström