minimalism & hållbar livsstil

Att vara tillsammans på prov

För 3-4 månader sen blev jag ju dumpad. Eller ja, jag dumpade mig själv eftersom att den jag dejtade inte verkade ha mod nog att formulera det själv. Jag blev superledsen, tog min väska och åkte hem till Stockholm så snart jag bara kunde. Grät om kvällarna och vaknade på natten och hade det eländigt ett tag, men sen klingade det av. Nu känns det som en evighet sen. Jag har flyttat till Göteborg och skapat mig en egen relation till staden. Jag har också börjat dejta en annan person, vi är faktiskt tillsammans – på prov.

upload.jpg

I år fyllde jag 29 och under mina levnadsår har jag hunnit dejta en hel del. Jag har haft några längre relationer, jag har varit sambo och trygg och jag har varit singel och härjig, men också singel och trygg. Med mina relationer och dess uppbrott har jag förstås lärt mig mycket, speciellt om hur patriarkatet upprätthålls genom våra heterosexuella relationer, hur dålig koll killar har på sina känslor och hur man hanterar andras känslor osv. Men jag har också lärt mig att jag är rätt bra och att jag inte är skyldig att ta ansvar för min partners självutveckling (dock blir det ju ofta så ändå när man är kär).

När jag började träffa han jag träffar nu så berättade jag om mina erfarenheter och var väldigt tydlig med hur jag ville ha en eventuell framtida relation mellan oss. Jag är visserligen alltid tydlig och kommunikativ, men denna gång lyssnade och förstod den jag berättade för. Det viktigaste av det jag sa till honom var att jag inte vill råka hamna i en relation igen av en slump. Om jag ska vara i en relation med någon vill jag att vi ska ha pratat igenom villkoren för vår relation. Lite som man pratar inför en anställning eller ett jobbuppdrag: Vilka förväntningar har du? Vilka förväntningar har jag? Vad behöver du i en relation? Detta behöver jag i en relation, kan du ge mig det? Så här reagerar jag i dessa situationer, hur funkar det med dig? Osv. Jag har också haft en idé om att jag skulle vilja att man har det dels löpande under dejtandet, men också att man har ett bestämt datum då man ska prata om det; liksom utvärdera hur dejtperioden var och sätta ramarna för hur relationen ska fortsätta – om den ska fortsätta.

Visst låter jag romantisk? Kanske inte, jag vet inte. Men jag tycker det är mycket mer romantiskt och äkta att gå in i en relation med öppna ögon och blottat hjärta, än att vänta på att kärlek ska *drabba* en. Himlastormande förälskelse är ju faktiskt bara en kemisk reaktion i kroppen, medan kärlek är något som tar tid, kräver uppmärksamhet, tålamod och vilja. Dessutom är det ju många (typ alla) som pratar om att kommunikation är viktigt i en relation, men typ ingen verkar förstå vad det innebär och inte heller pratar parterna om hur dom vill kommunicera eller vad kommunikation betyder för dom, och då blir det ju bara tomma ord.

upload.jpg

I slutet av maj ska vi ha vårt samtal/utvärdering/kärleksritual (som antropolog gillar jag ju ritualer). Hittills har allt i vår relation känts supermysigt, varmt, omtänksamt, kärleksfullt och härligt. Jag hoppas och vill att det fortsätter kännas så. Oavsett hur det blir så kommer det ha varit väl investerad tid.

Kan inte ni berätta hur ni ser på kärlek? Tycker ni jag är en oromantisk dåre? Eller ett supersmart kärleksgeni? Jag vill veta!