minimalism & hållbar livsstil

Att våga bli arg

2018-09-20 10.58.01 1.jpg

Ni som följer mig på instagram såg min ursäkt om att jag inte skulle hinna posta något nytt inlägg igår. Egentligen postar jag nya inlägg här på torsdagar och söndagar, men igår var det söndag och det blev alltså inget. Anledningen är att dom två senaste veckorna varit ganska hektiska och jag inte hunnit med att förbereda bilder och skriva inlägg som jag velat. Dels hade vi deadline i ett bokprojekt jag arbetar, sedan arbetade jag på Bokmässan och sist började jag ett nytt extrajobb. Det sistnämnda kommer jag dock inte att fortsätta med, och det fick mig att tänka på en sak med mig själv jag är väldigt glad för.

Jag är inte konflikträdd

Så fort man blivit självständig och inte längre har en förälder som går in och medlar när man är osams med någon, så märker man att det kan vara rätt jobbigt att hantera konflikter. När jag märker att någon är arg på mig eller blir sårad av något jag gjort så får jag en klump i magen, ligger och tänker på det på kvällarna och blir väldigt påverkad av det - precis som när jag känner mig orättvist behandlad. Det kräver väldigt mycket energi av mig att hamna i konflikter. Trots det så har jag alltid haft en förmåga att stå upp för mig själv - och andra - när jag upplevt orättvisor. Istället för att bara känna mig dum och förminskad och svälja elakheter jag får riktade mot mig så blir jag förbannad och sätter ner foten. Men det krävs att man filar på sina färdigheter för att det ska bli bra.

Att kommunicera på ett bra sätt

Vid konflikter har jag märkt att folk har olika sätt att tacka dom på. Vissa duckar helt och undviker alltid att stöta sig med någon, istället blir dom tysta och ryggar undan och vid konfrontationer så kan dom till och med låtsas som att det inte finns någon konflikt alls. Det är ett beteende jag personligen har väldigt svårt för, eftersom det innebär att någon annan får ta smällen, eller att man inte löser något. Sedan finns det dom som blir helt utåtagerande och ganska anklagande. Och så har jag identifierat dom som börjar prata på ett helt annat sätt än normalt. Plötsligt börjar dom prata med svåra och sofistikerade ord och blir liksom högtravande och nästan lite kalla. Detta är också svårt för mig eftersom det upplevs ganska härskande.

Jag har märkt att det bästa sättet att kommunicera på är att prata precis som man gör annars. Jag brukar försöka förklara vilken situation som skapade en känsla hos mig och vad den känslan gjorde med mig och sedan vara saklig, men med samma språk som man vanligtvis använder. Och att inte rygga undan för att säga vad man känner, utan att berätta att man kände sig förminskad, dumförklarad, ignorerad eller sårad.

Kvinnor måste få visa ilska

Sen finns det ju en annan, politisk, aspekt med det här och det handlar om könsrollerna kring vilka känslor som är okej för vilket kön att ha. Män tillåts vara arga på ett annat sätt än kvinnor får - och av den anledningen tycker jag det är viktigt att bli förbannad även som kvinna. Visa att “nej, det där beteendet är inte okej, det är inte jag som är överkänslig, utan du som är underkänslig!”. Det är feministisk praktik att stå upp för sig själv. Att jag vågar visa att jag blir arg, när jag blir det, har hjälpt mig igenom flera situationer. Minns ni Grynets motto? Ta ingen skit! Det är en bra påminnelse.

Tack för ni läste detta mer personliga inlägg. I veckan blir det mascara-test och eyeliner-test! Vi ses då!

xo