Att flytta till Göteborg som stockholmare

Varberg

Hur är det att bo i Göteborg?

När jag flyttade till Göteborg så var det mest för att jag ville komma ifrån Stockholm. Jag hade inte tidigare varit särskilt mycket i Göteborg, hittade ingenstans och valde Göteborg ganska slumpmässigt. Jag hade inte förväntat mig att det skulle förvåna någon, så som det verkar ha gjort. Har också fått en del frågor om hur det är att bo i Göteborg och väldigt många frågor om hur jag hamnade här så jag tänkte att vi tillägnar ett inlägg åt att prata om hur, varför och mina tankar om städerna.

Det söta, och det salta, Stockholm

Jag är född i Stockholm. Jag har bott i Stockholm hela mitt liv, om man bortser från en kort period när jag var 3 år och bodde i Chile i några månader och 1 utbytesår under mitt universitetspluggande. Jag älskar kulturstaden Stockholm. Det finns fantastiska restauranger, prisvinnande barer, vackra hus och gator överallt, mycket grönt, parker, sjöar, hav, badplatser, bryggor, promenadstråk, festivaler, bra klubbar, många internationella artister, mycket rolig shopping osv osv. Men det finns också en baksida, som jag haft svårt för. Stockholm är för många en stad där drömmar besannas. Personer uppvuxna i andra, mindre, städer, flyttar till Stockholm för att göra karriär, eller för att bli någon. Bli någon. Många jobb finns bara i Stockholm, många myndigheter och många museer finns i Stockholm, väldigt mycket är centraliserat till Stockholm helt enkelt. Min bild är att Stockholm blir en plats fylld av förväntningar, och samtidigt en plats fylld av oro för misslyckande.

Den ängslige svensken?

Att svenskar är extremt individualistiska och avviker ifrån världens alla andra länder går att påstå utan att förvränga den vetenskapen. Det finns många liberala marknadsreformer som införts i Sverige, det finns mycket som gör Sverige till väldigt annorlunda när det kommer till värderingar och värden, än vad som finns globalt. Utan att vara expert på detta område, men som samhällsvetare, kan jag säga att det är tack vare goda saker, men också på grund av… mindre goda saker. Exempel är sekulariseringen. Stat och kyrka är åtskilda sen ett gäng år och vi har rört oss mot värderingar som snarare sätter individen i fokus än kollektivet. Samma sak politiskt. Vi värderar det fria skolvalet högt, vi tycker det är en rättighet att få välja läkare, tandläkare osv. Vi har en hög andel ensamhushåll som delvis möjliggörs för att vi har en överlag god levnadsstandard och många har råd att bo ensamma (även om detta håller på att förändras). Sen finns det ju andra teser om varför vi svenskar är så… svenska. Ni har väl hört den gamla krigssloganen “En svensk tiger” som syftade till att man inte ska gola ner någon, eller den svenska jantelagen och att knyta näven i fickan – ni har hört det förr. Min uppfattning är att dessa saker kombinerat har gjort svenskar, och då framför allt (!), personer boendes i Stockholm ängsliga. Inklusive stockholmare som inte är infödda i Stockholm. Jag menar alltså att en befolkning som är relativt konflikträdd, individualistisk och rädd att hävda sig - i en kontext som är fylld av konkurrens och karriärsdrömmar - skapar en ganska ängslig människa. Och detta tycker jag präglar Stockholm; en rädsla att göra bort sig, att tappa ansiktet, att bli sedd som misslyckad.

Att bo på västkusten

När jag träffat göteborgare och berättat att jag är från Stockholm så är det med genuin förvåning dom frågar varför jag flyttat hit, gärna med ett efterföljande “stockholmare hatar väl Göteborg?”. Jag har även fått en del gliringar och faktiskt till och med en ordentlig tillrättavisning enbart för att jag är från Stockholm. Beefen mellan Göteborg och Stockholm är mer tydlig i Göteborg än i Stockholm, om man säger så, för aldrig har jag hört folk prata om Stockholm i så många sammanhang som här i Göteborg. Men, om man bortser från hatrelationen till Stockholm så är Göteborg en så himla välkomnande stad. Alla (!) jag träffat och presenterat mig för och berättat för att jag flyttat hit nyligen har sagt “Välkommen!”. Ärligt talat tror jag aldrig att jag hälsade någon nyinflyttad i Stockholm välkommen. Jag blev ganska snabbt medbjuden på födelsedagsfiranden, trots att jag inte kände personerna så väl, jag blev erbjuden ölhäng i syfte att jag skulle få lära känna folk i stan, jag har blivit uppsnappad av folk på gatan som sett att jag verkat vilse och velat visa mig rätt, jag har haft lätt att träffa personer för att skapa arrangemang ihop, jag har blivit kontaktad för att DJ:a trots att jag aldrig DJ:at här i stan tidigare, när jag varit ångestig på bussen har medpassagerare hojtat till chauffören att stanna osv. Till och med innan jag flyttade till Göteborg var det lokala som erbjöd mig sina kontakter, tog sig tid att skriva till gamla arbetsgivare för att fråga om jobb åt mig, tipsade om boenden osv. Alltså, det är ett så himla fint hjälpande här som jag tycker saknas i Stockholm. Man välkomnar, man delar med sig, man bjuder på sig själv. Och jag behöver det. För jag ger det och jag vill ge det. Jag vill leva bland folk som inte är så ängsliga eller måna om att bli utpekade för att få komma in till Spy bars lilla VIP-rum. Och då har jag ändå tillräckligt många kontakter för att få komma in på dom flesta ställena i Stockholm, så det handlar inte om avund. Men Göteborg är snällt. Och jag gillar snällt.